Det går sönder i takt med basen i marken. 
Värmen.
Den där känslan som legat undangömd alltför länge, den sticker nu till i min hud. Jag blundar, står stilla och känner. Strålarna springer runt med sin värme. Fast jag trivs bakom persiennerna, och jag börjar trivas med den tysta gråten när dom inte märker. Jag vill skrika att vi aldrig kommer bli lyckliga.
Men det står liksom osynligt runt omkring oss hela tiden istället.