Learn to love. Lessons repeating, it's time to trust your instincts now
| Om nätterna kröp beskyddaren in genom ditt fönster som slog mot framtiden. I trädgården blandade han regnvatten, gräs och himmel som han lät tindra på din tunga. Han avgav löften om att staden inte fick växa snabbare än vad du skulle hinna med och att fabriksröken aldrig skulle sätta sig i dina lungor där en rostaggig himmel nu slagit rot. När du utan gravitation vattnar stålblommor på månen tjuter sjukhuslarmet som får alla tama undulater att flyga iväg till ett land där skärvor av innehållslösa själar river upp och ljussätter dagens hemska teaterscen tills mörkret faller samman i en konstlad undergång. Där är grottmålningarna om döden så levande att eremiterna klär av sig tystnadens svarta tunga och förfryser i det mänskliga skriket. På ditt hjärtas gråa slätter gräver tiden upp hjärtslag som på en stilla bronsvåg ska vänja sig vid livet, tills du blivit en av dem som försvann. Till en sjukdom som aldrig funnits i någon blänkande skolkatalog. Som om det vore din egen dödsannons river du ut nätterna ur stjärnhimlen och låter dem ruttna i fickorna. Där trängs biografmörkret med främmande porslinskulor som likt denna värld inte behöver rotera för att finnas till. Som den enfaldige mördaren i isoleringscellen dunkar du huvudet mot morgondagen och försöker att resa dig likt en ärorik konung som dödat i miljoner. Du som sprang dig vacker i skelettkorridoren när din mammas mat hade tagit slut viskar nu något om människan i den döves öra. När anorektikern i fosterställning visslar på vuxenmelodin med en ljudlös och barnslig refräng är sjukhusdörrarna för tunga för att öppnas. Du är nu för mig en främling, lika naken och skör som ditt vackra sätt att säga Jag älskar dig. Varje gång mina blickar glittrar i dina ögon så är främlingen där likt en osynlig tår som du aldrig kommer att fälla. Jag minns hur jag kunde peka ut dig i ett folkvimmel för mina blickar slog volter över din kropps bergstoppar. I en livets barfotadans marscherar jag över dessa berg släpande på en jordglob som går att snurra men kontinenterna inte att besöka. I ett störtande vinterljus ligger nu mitt medvetande i ditt antika gräsavtryck och räknar istider. Likadant som att någon plockar liv ifrån en enbärsbuske är du slutet på den ondaste av sagor, där Dumbos mamma tappat sin snabel och Bambi letar glasspöken under isen.
|
Kommentarer
Trackback
