Det handlar om att stå ut, om att orka leva fast det är minusgrader förevigt.
Det handlar om att utbyta blickar som helar & att känna en kärlek som man tror varar föralltid.
Det handlar om att gå i bitar på mindre än en sekund & att känna att man aldrig kommer kunna bli hel igen.
Det handlar om att ha fel
Det handlar om att gå i bitar på mindre än en sekund & att känna att man aldrig kommer kunna bli hel igen.
Det handlar om att ha fel
En fördom är ett misstag som slagit rot
Musiken står på högsta volym & Jocke Berg sjunger att vi alla en gång ska dö. Minnena spelas upp om & om igen. Musiken står på högsta volym i hopp om att kväva alla tankar, i hopp om att känna något annat. Men jag kan inte rymma från verkligheten längre för den springer ändå bara ikapp mig.
I can't believe what I'm hearing, you've crossed the line. I can feel my blood overheating and overload.
Tristessen sitter i bröstkorgen, precis som ångesten. Illamåendet sitter i halsen, precis ovanför där glädjen sitter.
Du som böjer bergstoppar och låter ökenhavet storma, vaskar du sandkorn i himlen till priset av en guldstjärna? Eller seglar du på stjärnvatten tusen meter under mina kyssar?
Maybe i know somewhere, deep in my soul, that love never lasts
|
Vi blev introducerade till verkligheten alldeles för tidigt. Samhällets ideal har tagit över våra rutiner, vi lever efter idealets regler & osynliga texter, *du måste vara smal, gå iväg nu och skapa en sjuklig ätstörning, kom tillbaka när du inte väger någonting* yes sir. |
så jävla underbar
" I will die someday, but right now it feels quite far away. I will die someday, let's hope it's not today. I know life is today, tomorrow can't wait. My head want's to move on, but my heart want's to stay. I'm just a kid with a guitar in my hands, but
I know something that some can't understand. "
You won't find faith or hope down a telescope, you won't find heart and soul in the stars
Vem ringde 112?
" Allting var så enkelt då. Mitt liv var ett enkelt spår. Allting var helt underbart så länge jag var hemifrån. Allting var så enkelt då. Så såhära efteråt, kanske ändå allting inte var så jävla enkelt då. "
It's like my mind is stuck on replay
Det blir kväll och du fövandlas från dig själv till någon jag inte längre känner.
Någon som är våldsam. Som inte längre kan älska. Någon med annorlunda röst & en blick som genomborrar mig.
Var är du?
Ser du inte vad du gör?
Dina ord skadar mer än vad du tror & ditt betéende gör ondare psykiskt än fysiskt.
Ser du verkligen inte vad du gör?
Jag vill gå, jag vill försvinna. Men det blir inte idag
Going insane
If you love someone then put their name in a circle, not a heart. Hearts can be broken but a circle goes on forever
I'm an alien tonight
Jag känner pulsen slå ut i natten, paniken som inte vill lämna mig. Såsom jag lämnade dig. Alla minnen som sitter klistrade, i dofter i kläder, i rörelsemönster, i händelser, i tankar. När morgonen vaknar och drömmen lurat mig till att tro att du fortfarande finns hos mig. Ensamheten som härjar i tankarna då du som brukade lyssna är borta.
Jag vill bara ställa mig upp och skrika åt världen vilken vacker människa du är och jag förbannar mig själv för att jag inte kan känna kärlek. Jag vill bara ställa mig och visa den sårbarhet som grott, berätta allt fint om dig, alla fina stunder, vill kunna släppa minnena för vinden. Jag vill bara ställa mig upp och skrika att jag saknar dig.
Jag vill bara ställa mig upp och skrika åt världen vilken vacker människa du är och jag förbannar mig själv för att jag inte kan känna kärlek. Jag vill bara ställa mig och visa den sårbarhet som grott, berätta allt fint om dig, alla fina stunder, vill kunna släppa minnena för vinden. Jag vill bara ställa mig upp och skrika att jag saknar dig.
För att veta sanningen måste du veta lögnen, men den här sanningen skulle förstöra dig
Jag är mör i hela kroppen, känner mig utmattad. Det gör ont. Det knyter sig i magen. Skakar, kan inte ens skriva. Jag är nära att bryta ihop. Kan inte stå på mina ben. Jag är ett upprivet sår. Försöker svälja men det går inte. Det känns som mitt blod har pressat sig igenom huden, det gör ont i hela kroppen. Det snurrar, allt snurrar. Blundar och kollar igen, allt står still. Vill bara kräkas. Spy upp mitt hjärta, hålla i det och krossa det i mina händer.
Jag har slutat leva för du var mitt liv
Jag släppte taget
För du var inte min att hålla fast
Jag glömmer dig
För du är inte min att minnas
Jag undviker dig
För dina blickar tillhör inte mig
Jag suddar ut dig
För jag borde inte ha skrivit ner dig överhuvudtaget
Jag raderar ut alla känslor
För du tar upp plats i dem alla
Jag låter min själ glida undan i en okänd vrå
För om jag låter den ta upp mig kommer din röst eka där
Jag har slutat lyssna efter mitt hjärta
För det bankar så svagt
Jag har slutat drömma
För du var min dröm
she's broken / he's ok
Är räddare än någonsin för alla känslor och deras betydelse. Det känns så rätt, men ändå så fel. Kallsvetten bryter fram, kroppen är i uppror, dras mot något. Jag vill fly ifrån det som brukar vara jag. Någon slags värme smyger sig in och får mig att tro att nu och föralltid faktist existerar och att kärlek inte bara är ett ord, utan en känsla.
För än finns det tusentals tårar kvar, de är dem vackraste smycken du har
Gråten & ångesten trampar ner texten, alla misslyckanden blundas för. Alla sömnlösa nätter & oändliga dagar av krav & press. De arbetslösa, de svaga, de ensamma. Tabletterna, cigaretterna, alkoholen. För vi ser inte, & vi hör inte, & framförallt så känner vi inte. Krossade förhoppningar, sömnlösa nätter fyllda med mardrömmar & taktfulla snedsteg i vardagen. Det är en del av verkligheten, för förhoppningarna kommer tillslut bli till verklighet. Men var?
You're from a whole another world, a different dimension.
klicka på bilden
They say " Be afraid". You're not like the others
Jag ligger vaken och det svider, allt svek. Den förbannade alkoholen är en plåga. Vågar inte lyfta luren, jag ligger ihopkurad och skakar. Förstår du inte hur ont det gör? Hur kunde du lämna mig kvar här
Var jag orsaken? Var det för svårt att stanna kvar?
- Förstår inte ens varför jag kommer hem
- nähä, och jag antar att det blir värre för att jag är här?
- Ja det blir det
Kan det vara så jävla lätt att kasta iväg ett faderskap? varför varför varför varför varför varför
Var jag orsaken? Var det för svårt att stanna kvar?
- Förstår inte ens varför jag kommer hem
- nähä, och jag antar att det blir värre för att jag är här?
- Ja det blir det
Kan det vara så jävla lätt att kasta iväg ett faderskap? varför varför varför varför varför varför
Infect me with your love and fill me with your poison
Jag vill inte se det i vitögat igen. Jag vill dansa med mina ärr, dansa med min ånger. Det blir svårare att andas utan någon beröring. Jag fryser i ljuset, fryser i mörkret
bara där det inte syns kan jag visa mig själv
bara där det inte syns är alla andra som jag
bara där det inte syns kan jag visa mig själv
bara där det inte syns är alla andra som jag
Fem steg bakåt, två steg fram
| Natten skrattar väl för högt när hjärtat slår fel och natten blir paranoid när lungorna lägger av. Då panikattacker smyger sig fram, precis när man tror att ångesten har lagt sig. Natten sover inte, den skakar utav ångest och rädsla av att världen inte ska förstå utan se allting ur ett perspektiv och tro på vanföreställningar och hallucinationer. Världen svälter, knarkar och missbrukar, överdoserar effedrin, rakblad och tabletter men världen överdoserar inte för att dö, utan för att söka efter en lycka den aldrig kommer hitta i självdestruktiva ting.
|
Jag börjar ana en siluett bakom ögon utav glas och det liv jag levt förändras helt när sanningen kommer fram
The rules don't own me, I'm living life on the edge.
This opportunity will only come once in my life
Fingrarna håller sig nätt och jämt kvar,
en arm hänger nedåt.
Falla såsom helvetet väntat på, och bett för. Det är dags att ge upp, måste sluta klamra mig fast vid en ouppnåbar framtid.
Tonight I leave my world behind, I leave it all behind tonight
Mina ord skulle smärta ditt inre. Men du sårade mig först
Det är när de verkliga tyngderna tågar in i verkligheten som tårarna börjar sina
Ska vi göra en gemensam insats för världen och bara för någon dag låtsas att vi är lite bättre, lite snällare, lite mer tacksamma, än vad vi faktiskt är? Ska vi bete oss som vuxna för en gångs skull, ljuga om vårt samvete och låtsas vara lyckliga i en värld som inte tål odören av våra sönderhatade kroppar?
Ingen kämpar för döda ärenden
där fåglar slutat sjunga
och världen slutat le.
Vi bildar ord och rosetter,
tumlar runt i sörja för att sedan
duscha av oss all skit och börja om igen.
Så, vad säger du om att göra en insats?
Vi kan ju låtsas, för ett tag, att vi faktiskt bryr oss om varandra.
Ingen kämpar för döda ärenden
där fåglar slutat sjunga
och världen slutat le.
Vi bildar ord och rosetter,
tumlar runt i sörja för att sedan
duscha av oss all skit och börja om igen.
Så, vad säger du om att göra en insats?
Vi kan ju låtsas, för ett tag, att vi faktiskt bryr oss om varandra.
I've got this habit that I can not break
| En längtan jag har är att kunna säga med full sanning i mina ord "I´ve found the one" eller "He´s the one" eller "He´s the right one". Eller ännu bättre "I´ve finally found what I was looking for..." Det är drömmen som jag hoppas ska bli till verklighet om inte en alltför lång evighet. Fast, med tankarna på andra sidan... så har jag redan hittat den rätte. Tror jag. Åtminstone har jag hittat den rätte jag vill lära känna in på djupet, ner i de mörkaste rummen. Jag vill få känna att han är min och ingen annans. Jag vill få älska honom ifred, och få bli älskad tillbaka. Jag vill känna att jag är perfekt för honom precis som jag är. Få honom att inse hur underbar och perfekt han är för mig. Få honom att inse att han är betydelsefull, betydelsefull på riktigt. Få honom att verkligen förstå att han förgyller all min tid och gör mig levande. Jag vill visa honom vad kärlek är och hur stort det kan vara.
|
Let the rain wash away all the pain of yesterday
 Har du känt efter när sanden kommer mellan tårna? När hela byn har somnat in för att fånga morgonens sken. Dessa stunder är inte bara för dig utan för dem som verkligen inte vågar, när dom svagaste inte kan stå upp på egna ben finns det en säker grund En plats som kan lysa i alla färger. Ska du kämpa för att hitta stormens slut? Vi glänser min vän, vi gör verkligen det. Verkligheten suger, Människor är gjorda av plast. Vardagen är grå. Gatorna är tomma. Tankarna är bedövade. Men sanningen är ingen lögn |
Det går sönder i takt med värkande huvud
Det går sönder i takt med basen i marken.
Värmen.
Den där känslan som legat undangömd alltför länge, den sticker nu till i min hud. Jag blundar, står stilla och känner. Strålarna springer runt med sin värme. Fast jag trivs bakom persiennerna, och jag börjar trivas med den tysta gråten när dom inte märker. Jag vill skrika att vi aldrig kommer bli lyckliga.
Men det står liksom osynligt runt omkring oss hela tiden istället.
Värmen.
Den där känslan som legat undangömd alltför länge, den sticker nu till i min hud. Jag blundar, står stilla och känner. Strålarna springer runt med sin värme. Fast jag trivs bakom persiennerna, och jag börjar trivas med den tysta gråten när dom inte märker. Jag vill skrika att vi aldrig kommer bli lyckliga.
Men det står liksom osynligt runt omkring oss hela tiden istället.
Det gör så ont att tvingas klippa av de sista blodkärlen som håller en familj vid liv
 Jag minns dagar då jag stod upp för mig själv. Gjorde min åsikt hörd och struntade blankt i deras raseri. Jag kände mig nästan alltid elak efteråt. Med tårar på mina kinder smakade jag på ordet förlåt men det landade aldrig fint på min tunga. Ibland skrev jag iallafall ett vykort eller ett brev, försökte göra mig förstådd och hörd. Jag måste säga att jag nog misslyckats med det för aldrig har det kopplat mellan oss och det gör ont i mitt bröst när jag med tårfyllda ögon inser att det nog aldrig kommer göra det. Jag förbannar mig själv att jag inte kan släcka den lilla brinnande låga som fortfarande brinner av hopp in om mig. Jag tänker att det är tur att jag har dem i mitt liv annars hade jag varit helt själv och det hade jag aldrig klarat av. Patetiskt nog har jag blivit svagare nu än jag var då. Jag har låtit mig krympas för varje ord, jag undrar hur länge jag skall orka vara en dominobricka i deras värld, jag låter mig alltid puttas omkull och alltid blir jag lika sårad. Mina revben är spräckta och med panik i mina ögon kämpar jag med att trycka hjärtat på rätt plats då det är påväg ut ur bröstet på mig. Mycket har de lyckats ta ifrån mig, men hjärtat kommer de aldrig lyckas ta för i det lever de människor jag älskar. Där i lever kärleken och hoppet till mig själv och jag vill kunna rädda flickan i nattlinne med brunt hår och runda kinder trots att hon aldrig kommer bli så som han vill att hon ska vara. Jag har lovat mig själv att aldrig drunkna trots att vattnet är både kallt och svart och min båt vattenfyllts och dansat till botten. |
I've been gone for to long and now is the time to take it back
Hon kom och påstod sig vara någon som hade varit något i sitt liv, något som försvann. Något som inte längre passade in. Jag var arg först, väldigt arg på henne. Skrek, skrek att hon skulle försvinna och aldrig komma tillbaka. Hon lyssnade inte. Hon gav mig allt, allt förutom sin kärlek och själ. Och jag gick på det. Varför trodde du på henne? Varför gav du henne det hon bad om? Varför lät du hennes mörker förstöra?
'To Die Would Be A Big Adventure'
Like a flower is fading, I am to
För kärlek ska inte göra såhär ont. Du ska inte stå vid varje perrong och säga: "Vi ses vid nästa"
Vi kan väl säga att det var när hjärtat hoppade över ett slag, när du drog efter andan och jag höll min, vi kan väl säga att det var då, att det var då som vi möttes. Springer med trasiga ben, flyr, försöker så desperat komma undan. Inser alltmer, allt för ofta att åt vilket håll jag än tar mig, står du alltid vid änden av vägen. Du är som en mardröm som ständigt jagar mig, en mardröm som jag ständigt jagar. Det river på insidan, artärer går sönder, mina läppar spricker och du är inristad under mina vattenskadade ögonlock, du som trodde att du var mitt allt, råkade vara det enda jag ville bli av med till slut.
Tillsammans är vår enda chans och vår kärlek är att kärleken ska ta oss igenom denna helvetesfärd på jorden
Drömmer i zebramönster, lever i en värld som likt en tärning skakats om, och slutligen blivit grå av all kaos. Men du trivs. Trots att den gråa massan likt ett träsk har i syfte att slutligen sluka dig och kanske, om du har tur, så har du slutat andats innan.
Säger att du äntligen funnit något likgiltigt. Viskade försiktigt, för du hade alltid en tendens att skära dig på orden. "Den gemensamma nämnaren är kallsinnighet "
Du sa att det var avund som delade på oss, gjorde vår vänskap lite för svår, eftersom innerst inne hatade du mig. Det var en fråga om sårbarhet och rädsla, tillgång och efterfråga.
Jag hade en regnbåge och du tröttnade innan du ens hunnit uppskatta ditt zebramönster, trots din begränsning på kunskapsområden hade inte ens du undgått myten om skatten vid regnbågens slut.
Men du glömde att regnbågar uppstår i samband med regnmoln.
Learn to love. Lessons repeating, it's time to trust your instincts now
| Om nätterna kröp beskyddaren in genom ditt fönster som slog mot framtiden. I trädgården blandade han regnvatten, gräs och himmel som han lät tindra på din tunga. Han avgav löften om att staden inte fick växa snabbare än vad du skulle hinna med och att fabriksröken aldrig skulle sätta sig i dina lungor där en rostaggig himmel nu slagit rot. När du utan gravitation vattnar stålblommor på månen tjuter sjukhuslarmet som får alla tama undulater att flyga iväg till ett land där skärvor av innehållslösa själar river upp och ljussätter dagens hemska teaterscen tills mörkret faller samman i en konstlad undergång. Där är grottmålningarna om döden så levande att eremiterna klär av sig tystnadens svarta tunga och förfryser i det mänskliga skriket. På ditt hjärtas gråa slätter gräver tiden upp hjärtslag som på en stilla bronsvåg ska vänja sig vid livet, tills du blivit en av dem som försvann. Till en sjukdom som aldrig funnits i någon blänkande skolkatalog. Som om det vore din egen dödsannons river du ut nätterna ur stjärnhimlen och låter dem ruttna i fickorna. Där trängs biografmörkret med främmande porslinskulor som likt denna värld inte behöver rotera för att finnas till. Som den enfaldige mördaren i isoleringscellen dunkar du huvudet mot morgondagen och försöker att resa dig likt en ärorik konung som dödat i miljoner. Du som sprang dig vacker i skelettkorridoren när din mammas mat hade tagit slut viskar nu något om människan i den döves öra. När anorektikern i fosterställning visslar på vuxenmelodin med en ljudlös och barnslig refräng är sjukhusdörrarna för tunga för att öppnas. Du är nu för mig en främling, lika naken och skör som ditt vackra sätt att säga Jag älskar dig. Varje gång mina blickar glittrar i dina ögon så är främlingen där likt en osynlig tår som du aldrig kommer att fälla. Jag minns hur jag kunde peka ut dig i ett folkvimmel för mina blickar slog volter över din kropps bergstoppar. I en livets barfotadans marscherar jag över dessa berg släpande på en jordglob som går att snurra men kontinenterna inte att besöka. I ett störtande vinterljus ligger nu mitt medvetande i ditt antika gräsavtryck och räknar istider. Likadant som att någon plockar liv ifrån en enbärsbuske är du slutet på den ondaste av sagor, där Dumbos mamma tappat sin snabel och Bambi letar glasspöken under isen.
|
Alla öden är värre än döden
Jag vet vilken dy hon varit i
Du är inte som jag och jag är inte som du. Vi skiljer oss i allt, men det pratar vi inte om nu. Det var länge sedan vi gled isär. Men ändå, så enträget försöker vi hålla ihop det här. Det var fel från början, har aldrig varit bra. Vi gjorde så mycket, men det var mycket mer vi inte sa. Vi kastar skuggor på varandra, hamnar i dunkel bägge två. Jo, visst är det sorgligt hur vi griper tag i alla andra och väntar på att den andre av oss ska gå. Men jag ser en saknad i din blick. Jag känner igen den så väl. Du saknar broar som bär och någon som säger att du kan ta dig igenom det här. Och när våra blickar möts försöker jag säga att du är allt jag har. Du krossade mitt hjärta, men jag älskar dig med de bitar jag har kvar.
Jag ska ge någon gata ditt namn
| Famlar i mörkret efter en känsla, några andetag, fingertoppar som bränner mot huden. Söker efter svar på något som jag inte riktigt själv vet hur man ställer frågan till. Letar efter något som försvann, eller som kanske aldrig riktigt funnits. Kämpar mot en känsla av tomhet, tristess och en oförklarlig längtan att betyda. Eldar upp brev efter brev med ord som inte kan sägas högt och hoppas att känslan försvinner med askflagorna mot himlen.
|
Det finns så mycket som pulserar i min kropp, sådant som krossar sig fram genom mina artärer och får mig att tappa kontrollen.
Små hjärtan av blod
Tro inte på något någon säger, eller att någon menar något med det de säger.
Tro inte att du är fin bara för att någon idiot säger det.
Tro inte att någon vill ha något med dig att göra över huvud taget.
Tro inte att någon tycker om dig.
Tro inte att folk ska höra av sig bara för att de sagt att de ska det.
Lita inte på någon.
Tro inte på att någon har riktiga känslor.
Bry dig inte om dina egna känslor, om det ens finns några.
Skit i att skydda ditt trasiga hjärta.
Laddar min mobil fastän det står att den är hundra procent fulladdad, lyssnar på musik på hög volym, vill skrika ur mig allting som sitter fast inom mig och hade den mest skitiga helgen någonsin.
Tvinga mig att lyssna fast det inte behövs, jag är van vid våld
Jag hoppades för mycket på att nåt skulle hända, hoppades på dig.
Att du skulle vara annars än förut.
En falsk fasad som rivs.
Jag visste redan att något sånt här skulle hända, men det gör ändå jävligt ont. Alltihop.
Vad som helst skulle vara bättre än det här.
Att du skulle vara annars än förut.
En falsk fasad som rivs.
Jag visste redan att något sånt här skulle hända, men det gör ändå jävligt ont. Alltihop.
Vad som helst skulle vara bättre än det här.
