Jag saknar smärtan som gjorde att jag fortsatte.
Smärtan som gjorde att all annan smärta försvann, den som finns i mitt hjärta.
Den smärtan som man känner då man tar något vasst och trycker den mot huden och gör så blodet rinner och man blir snurrig, och då man känner sig glad, på riktigt.
Den smärtan som kändes bra, den smärtan som gjorde att man mådde bra, just då

Ibland då man mår dåligt tror man att det är det rätta att ta det kalla föremålet och dra det längst huden så att den långsamt går sönder och får en kick så man fortsätter.
Jag älskar den smärtan. Att få tycka synd som mig själv, att få skylla allt på mig själv om man har börjat att försvinna från real life
Men just nu är det så frestande...
Bara att lätt röra sin hud så det går sönder, så att blodet rinner längst med huden.
Den huden som redan varit trasig, den som har massa ärr redan.
Blodet rinner, då är man glad, eller man tror det.

Det är som en drog.
Vissa människors droger är knark, vissas är sprit och som för vissa detta.
Att få känna den ondå smärtan så mycket att man inte längre vet vad man ska göra.
Jag vill känna den hemska med ändå härliga känslan.
Men ändå inte.
Saknar smärtan då jag mår dåligt

Nu har jag det kalla i handen och drar det långsamt långsamt men mycket hårt längst min arm.
Och sedan försvinner allt.