"In pain you seek, all that you need. When you decide, when all is said and done, you'd laugh it off and run. In time you seek, what you get from me. I should've known we could have made it through. But that's just Ego You.

Time will show and time will tell what you need to make it well. Time will show what I know if I let you go."

Vi kan gå och låtsas som allt är som det var. Vi kan skriva lustiga meningar & skratta åt det från varsin lysande skärm. Nästan ha roligt tillsammans igen, men vi förstår. Inget hände men allt kom till ett slut

Jag trodde aldrig att saknaden kunde dyka upp så fort. Jag trodde jag hade gått vidare, sytt ihop mina sår och fått ärren att blekna. Jag kunde till och med känna mig lycklig vissa stunder. Jag skrattade mig igenom sorgen och det var väl där det gick snett. Man måste låta läkandet ta sin tid man måste våga gråta man måste släppa ut all ilska för att kunna gå vidare. Nu flera månader senare så är jag fortfarande så jävla kär, jag har bara förträngt det. Så idag när jag läste en gammal msn konversation insåg jag hur ledsen och arg jag egentligen är.

Jag insåg att jag inte hade kraften kvar att stå på mina ben, insåg att det inte fanns någon tillräckligt nära som kunde rädda mig från den kalla asfalten heller, insåg att jag var på väg att falla. Men jag förstår varför, vet varför jag inte har någon kraft kvar. Kurade ihop mig, försökte sätta ihop mig själv igen, höll mina händer om mina knän, som om jag höll fast mig själv för att inte gå sönder. Och den smärta som exploderade inom mig, den var obeskrivlig. Och tiden, den stod alldeles still, och det kändes som jag föll i en evighet. Blundade, blundade så att all mörker skulle omsluta mig. Och inom mig, så var mörkret redan där.