Hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå

Trots att det var du som gav mig livet, så är det dina handlingar som blir till tårar på mina kinder. För att du var minut tar till alla tänkbara medel och metoder. För att orka. Vardagsluft. Och trots att det är samma dagar vi andas, så står jag utanför. Bakom, liksom blir fallen på. Sluta hugga i mitt hjärta med godnattord och sådant du förväntas göra. För att vi är inte vi, bara för att de andra är det. Hur många chanser kan en själ spela bort, under en och samma omgång? Och är mina ord tomma, bara för att jag är det inuti nu? Jag vill bara att du ska höra. Måste jag skrika åt dig pappa?

jag finns här och det vet du, även om allt har varit knas på sista tiden, men jag älskar dig fortfarande lika mycket som jag alltid har gjort.