Jag insåg att jag inte hade kraften kvar att stå på mina ben, insåg att det inte fanns någon tillräckligt nära som kunde rädda mig från den kalla asfalten heller, insåg att jag var på väg att falla. Men jag förstår varför, vet varför jag inte har någon kraft kvar. Kurade ihop mig, försökte sätta ihop mig själv igen, höll mina händer om mina knän, som om jag höll fast mig själv för att inte gå sönder. Och den smärta som exploderade inom mig, den var obeskrivlig. Och tiden, den stod alldeles still, och det kändes som jag föll i en evighet. Blundade, blundade så att all mörker skulle omsluta mig. Och inom mig, så var mörkret redan där.