Jag trodde aldrig att saknaden kunde dyka upp så fort. Jag trodde jag hade gått vidare, sytt ihop mina sår och fått ärren att blekna. Jag kunde till och med känna mig lycklig vissa stunder. Jag skrattade mig igenom sorgen och det var väl där det gick snett. Man måste låta läkandet ta sin tid man måste våga gråta man måste släppa ut all ilska för att kunna gå vidare. Nu flera månader senare så är jag fortfarande så jävla kär, jag har bara förträngt det. Så idag när jag läste en gammal msn konversation insåg jag hur ledsen och arg jag egentligen är.