Det gör så ont att tvingas klippa av de sista blodkärlen som håller en familj vid liv

Jag minns dagar då jag stod upp för mig själv. Gjorde min åsikt hörd och struntade blankt i deras raseri. Jag kände mig nästan alltid elak efteråt. Med tårar på mina kinder smakade jag på ordet förlåt men det landade aldrig fint på min tunga. Ibland skrev jag iallafall ett vykort eller ett brev, försökte göra mig förstådd och hörd. Jag måste säga att jag nog misslyckats med det för aldrig har det kopplat mellan oss och det gör ont i mitt bröst när jag med tårfyllda ögon inser att det nog aldrig kommer göra det. Jag förbannar mig själv att jag inte kan släcka den lilla brinnande låga som fortfarande brinner av hopp in om mig. Jag tänker att det är tur att jag har dem i mitt liv annars hade jag varit helt själv och det hade jag aldrig klarat av. Patetiskt nog har jag blivit svagare nu än jag var då. Jag har låtit mig krympas för varje ord, jag undrar hur länge jag skall orka vara en dominobricka i deras värld, jag låter mig alltid puttas omkull och alltid blir jag lika sårad. Mina revben är spräckta och med panik i mina ögon kämpar jag med att trycka hjärtat på rätt plats då det är påväg ut ur bröstet på mig. Mycket har de lyckats ta ifrån mig, men hjärtat kommer de aldrig lyckas ta för i det lever de människor jag älskar. Där i lever kärleken och hoppet till mig själv och jag vill kunna rädda flickan i nattlinne med brunt hår och runda kinder trots att hon aldrig kommer bli så som han vill att hon ska vara.  Jag har lovat mig själv att aldrig drunkna trots att vattnet är både kallt och svart och min båt vattenfyllts och dansat till botten.