Jag känner pulsen slå ut i natten, paniken som inte vill lämna mig. Såsom jag lämnade dig. Alla minnen som sitter klistrade, i dofter i kläder, i rörelsemönster, i händelser, i tankar. När morgonen vaknar och drömmen lurat mig till att tro att du fortfarande finns hos mig. Ensamheten som härjar i tankarna då du som brukade lyssna är borta.

Jag vill bara ställa mig upp och skrika åt världen vilken vacker människa du är och jag förbannar mig själv för att jag inte kan känna kärlek. Jag vill bara ställa mig och visa den sårbarhet som grott, berätta allt fint om dig, alla fina stunder, vill kunna släppa minnena för vinden. Jag vill bara ställa mig upp och skrika att jag saknar dig.