Det finns inget mer att säga
Du föds. Allt är okej. Du minns små ljusglimtar från när du var liten. Glada minnen. Men så börjar mamma och pappa lämna bort dig till det där hemska stället. Du går från att vara älskad till hatad utan anledning. Men du tar dig igenom på nåt sätt. Tiden går ju snabbt när man är liten. Du börjar skolan. Där är de andra bara mer och mer elaka. Pekar ut dina mest uppenbara fel och brister. Du vill inte gå till skolan. Du måste. Du klarar lågstadiet och jobbar dig uppåt. De andra blir bara råare och råare. Mellanstadiet. Det är nu du upptäcker hur jävla hatad du är. När orden bränner och slagen kommer. När dina klasskamrater skäms över att gå i din klass. När du skäms över att gå i din klass. Du kan inte ha födelsedagskalas längre. Högstadiet. Du är ensam mest hela tiden. Du har kanske en-två vänner. Men du är ändå ensam på fritiden. Du vill inte. Du vill bara gräva ner dig och självdö. Så träffar du någon. Det är det finaste du varit med om. Allt är perfekt. Men din respektive knullar någon slumpvist vald. Och du är än en gång ensam. Bara ensam. Börjar klandra dig själv för vad som hänt, fastän du vet att det inte är ditt fel. Pratar inte med någon. Slutar högstadiet. Är ensam en hel sommar till. Gymnasiet. Här är folk ännu elakare än du föreställt dig. Knytnävsslag i bakhuvudet. Somna med gråt i halsen. "Du är vuxen nu". Döden verkar så rogivande. Du är smart. Du försöker inte. Överlevnadsinstinkten tar över. Framtiden handlar om att överbevisa alla andra. Visa att de hade fel. Döda alla fördomar. Överleva.
Kommentarer
Trackback
