Röker alldeles för många cigaretter som vanligt och det känns som om tjäran sätter sig i hjärtat och inte på lungan. Tjäran tätar ihop mitt hjärta så att det krymper, drar ihop sig. Så att ingenting ska få plats där.
Jag vill skrika rakt ut i natten men då skulle jag väcka mer än det som vaknat inom mig. Allting jagar mig och får mig att hamna i fosterställning på golvet, i sängen. 

Lyssnar på Kapten Röd dag ut och dag in. Jag skriker och är arg och hatisk och jag förstår inte hur någon orkar med mig, men de finns. Vi pratar om framtiden, vi pratar om nuet. Ibland får han mig att le och jag hoppas han känner sig bra då. För just nu vill jag inte le åt någonting.