Feels like my clocks run out. I can only see when I'm looking down. Trying to find a way to get out of this guillotine. I can't go through another day without wishing my whole life away. I'm starting to lose my faith in reality. This time I had enough. I'm putting my hands up. I hate the way Im feeling lost in my own succeed.

Har du verkligen ingenting att säga? Inte ett enda ord? Jag blir dum i huvudet av att inte veta, veta vad det är du vill, vad du egentligen menar. Jag vet att jag inte är världens trevligaste människa jämt, men det kan ingen vara. Men jag förstår inte, är du för stolt för att erkänna att du gjort fel? För stolt för att be om ursäkt? Förlåt är inget ord jag kastar omkring mig och jag tänker inte be om ursäkt för det jag sa, för alltihopa var sant. Allt jag vill ha är en förklaring, blir dum i huvudet av att inte veta.

Säg ditt namn och din hand den öppnas och sluts.
Du lever din dröm, i ett band, du lever din dröm
Och det är då jag önskar att jag kunde hålla käften
Tysta pessimisten, bara vara din vän. En stilla bön om lugn igen
Att slippa ta besluten

Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig

Sometimes it feels like a stick is squeezed between my collarbones, firm but gently, and a dull ache spreads all over my upper chest and throat. It can happen at any time and place, often when I am alone, though it occurs around other people as well. It feels like I am crackling from the inside, my breathing gets weaker, all of my muscles stiffens, my stomach turns and a chronic weariness rolls along. All I want to do is to crawl under my bed cover and pretend that a new ice age has arrived.

"Jag har sumpat alla chanser jag fått, har blivit erbjuden vidöppna mål men aldrig kommit till skott. Jag vet att andra har det dubbelt så hårt men jag älskar att beklaga mig, kan aldrig vara nöjd över nått. Jag är en obotlig pessimist, det är inte lätt att hålla drömmar vid liv när man lider utav sömnbrist. Du kommer aldrig få en lugn stund. Det är samma sak varje natt samma bomb fight med John Blund. Jag borde återgå till Lena på psyk, men jag brukar skjuta på det tills jag får mig ett bryt å jag inte längre kan gå ut från min lägenhet. Jag liksom fastnar mellan mardröm och verklighet. Å fan vet, om det nånsin kommer bli okej, för jag har väntat hela livet på å få ett break. Så fan vet, om du inte borde ge dig av. För du har ingenting å tjäna på en sån som jag"

 

Mitt huvud är tredje världskriget och gång på gång tänker jag att hur ska jag klara det här? Hur ska jag stanna när jag vill ta mig ut? Hur ska jag ta mig ut när jag inte vågar göra annat än stanna? Förra året var jag inte redo att byta år, i år vill jag ingenting hellre än att dessa två sista månader ska ta slut så jag kan börja om på nytt.